Sedan dokumentären Josefin Nilsson – Älska mig för den jag är publicerades på SVT Play i fredags har reaktionerna varit många och starka. Den dagen skulle Josefin Nilsson ha fyllt 50 år. Filmen är ett skakande porträtt av en älskad och hyllad sångerska och artist, där vänner, kolleger och familj berättar om hennes liv och arbete. De talar också om det brutala våld, hoten och terrorn som en än i dag uppburen skådespelare utsatte henne för och även dömdes för. Resonemang som förs av hovrätten, som ändrade påföljden från fängelse till villkorlig dom, beskrivs nu som absurda av juridikprofessorn Mårten Schultz.

På lördagen slöt hundratals personer upp i en ljusmanifestation som riktade uppmaningen #brinnförjosefin utanför Dramatenscenen där skådespelaren som misshandlade henne skulle ha framträtt under kvällen. Föreställningen har nu ställts in helt, och i sociala medier trendar hashtagen. Bland alla de som reagerat finns skådespelaren Alexander Karim, som i ett öppet brev till branschen berättar om hur smärtsamt det var att se dokumentären, och meddelar att han fått nog.

”Jag tackar härmed nej till, filmer, tv-serier, pjäser och projekt med de gubbslem och skitstövlar som både jag och ni känner till men som vi av juridiska skäl inte kan nämna vid namn. Men vi vet vilka ni är”, skriver han och uppmanar alla i branschen att göra detsamma:

”Tillsammans kan vi flytta berg! Listan av förövare är lång och jag är medveten om att det jag tackar nej till är goda 30 procent av allt som kommer att produceras men det är ok. Förändring kostar. Det har det alltid gjort. Och jag är mer än villig att betala.”

Joel Mauricio Ortiz skriver i ett inlägg på GP Kultur om fortsatt beskydd och romantisering av våldsamma män:

”Jag känner en hopplös vrede inför en kulturbransch och ett samhälle som enbart verkar vara ute efter att hänga ut en enskild förövare, men som vägrar sparka in makthavarnas dörr för att kräva rättvisa.”

Olga Persson, generalsekreterare för Unizon, konstaterar i en intervju i TV4 Nyhetsmorgon att det finns många liknande fall där skador aldrig läker, som inte räknas in i de 15-20 mord som kvinnohatet resulterar i varje år. Hon talar om mönstret som möjliggör, vad som behöver göras och att mycket lite har hänt när det gäller rättsväsendets hantering trots nya lagar och reformer de senaste 20 åren.